På en ynka liten sekund kan allt bli så fel!
Ånnu mer fel blir det när man har en i sitt liv som alltför ofta (läs: jämt) ror det värsta om en… Att anta att jag gjort något, skälla ut mig och använda diverse svärord, innan man tvingas ta reda på vad som verkligen hänt! Jag e så himla trött på allt…istället för att vara lycklig, glad och trivas i mitt förhållande så är jag alltför ofta sur, arg ledsen och olycklig i mitt förhållande.
Detta gör mig så deprimerad, främst för att jag vet med mig att jag i första hand jobbar för att förhållandet ska fungera iatället för mitt liv. Kort sagt kommer jag förlora mig själv i arbetet med att lappa ihop mitt förhållande på egen hand. Ensam är stark sägs det…det stämmer inte i ett förhållande. Ett förhållande fungerar inte om man inte tänker; tillsammans är vi starka.
Jag vill absolut inte mista min älskade fästman, pojkvän, sambo och vän.
Första hösten i ettan på gymnasiet träffade jag honom och då bestämde jag mig för att det var han jag skulle dela mitt liv med. Det var år 2002, jag var 15 år gammal, jag fyller år sent. Han var 16.
Mina vänner säger att ” män är bara såna, det är bara att lära sig det”. Det tror jag inte ett dugg på. Killar kan likaväl som vi kvinnor lära sig empati, hur man uppskattar sin partner, hur man lär sig uppskattas, att göra sin älskling glad för att man själv tycker om att se sin denne lycklig.Att göra det där lilla extra enbart för att man vet hur mycket ens partner uppskattar just detta, att säga små uppmuntrande ord då och då, att köpa en ros bara för att visa sin kärlek. Allt detta kan ALLA, bara man vill! Vill man inte så ska man nog inte fortsätta sin relation.
Ni ser ju hur klok jag låter när jag skriver om förhållanden och känslor i allmänhet.
Följer jag detta råd själv? Nej.
Varför? För att denna mannen, min fästman, är mitt livs kärlek! Jag är alldeles för envis och förstörd för att kunna lämna detta och ge upp.
Må så vara att jag är olycklig och förmodligen skulle kunna hitta någon annan längs vägen…men jag är inte en som ger upp. Som sagt jag lär ta mitt eget liv innan jag ger upp mitt förhållande. Jag lär bli deprimerad och psykiskt sjuk men förhållandet ger jag inte upp!
Nu märker jag att jag skrivit mycket arga känslor…det är ju inte alltid såhär, men helt seriöst. När något är dåligt så pratar man om det. När något är bra eller bara helt ok så säger man inte så mycket. Det är nästan enbart under de stunder som det hänt något negativt som man har behov av att prata med någon riktigt mycket och länge…iallafall om man är kvinna…
Slut.